Anledningarna till att ha delad vårdnad kan vara många, säkert fler än de jag kommer att ta upp i den här inläggsserien. Det kan hända att jag i framtiden kommer att komplettera serien med ännu fler inlägg när jag kommer i kontakt med fler personer som har delad vårdnad eller vid önskemål från er läsare.
Familjen splittras när barnen flyttar hemifrån
Det här hände faktiskt min egen hund när jag flyttade hemifrån vid ungefär 20 års ålder. Vår hund var då ungefär 10 år gammal och det var jag och min far som kom överens om delad vårdnad. Jag bodde ensam och pluggade och han bodde ensam och arbetade heltid. Ingen av oss hade längre möjlighet att ha hunden hemma på heltid, och främst för att avlasta min far (men också för att jag vantrivdes utan hunden hos mig) så kom vi överens om att dela upp tiden mellan oss.
Med tiden kom hon att vara mer och mer hos mig i veckorna och hos min far på helgerna. Om någon av oss skulle bort så var hon hos den andre. Allteftersom hon blev äldre fick hon, när hon skulle vara ensam hemma, vara oftare hos min far eftersom att hon där kände sig mycket tryggare än i min lägenhet med alla ljud från grannarna. När hon sista året började bli riktigt dement lämnades hon aldrig längre ensam i min lägenhet eftersom att hon helt enkelt glömde var jag var och att hon bodde där. Då var det lättare för henne hemma hos min far eftersom att hon hade bott där så många år innan hon blev dement.
När jag höll hundkurser fick hon följa med på de, främst på valpkurserna vilket gjorde att jag upptäckte hur mycket hon gillade valpar och hon fick uppgiften att vakta valpgruppen under kurspassen. Att vakta och hålla reda på valparna var en uppgift hon tog på fullaste allvar och emellanåt gick hon även emellan om det gick för häftigt till under valpsläppen.
När jag öppnade hemmahunddagis gick vi över till att varva Ladys boende mer mellan oss eftersom att hon helt enkelt var för gammal och trött för att orka med dagishundarna alla fem vardagar i veckan. Hon brukade vara hos mig en eller två, högst tre dagar i rad och sen fick hon gå hem till min pappa och sova en dag - och sov det gjorde hon verkligen.
Huruvida delad vårdnad är en bra lösning för just din hund när barnen har flyttat ut är väldigt beroende av hur hunden är som individ och även vilken ras hunden tillhör. Vissa hundar, som Lady, är lika glada att "komma hem" oavsett vilken familjemedlen hemmet tillhör. Och då funkar det. Medan andra hundar istället blir stressade av att fara fram och tillbaka och av att flocken aldrig är samlad. Såna hundar mår bäst att att ha ett hem där alla istället hjälps åt med promenader och sen kan säkert flera familjemedlemmar vara "hundvakt" och ta med sig hunden hem ett dygn då och då men inte lämna hunden ensam tills de är helt säkra på att hunden känner sig som hemma även där. Och precis som när man flyttar med hund kan det ta flera månader innan hunden känner sig som hemma. Hemma är inte där dina kläder är slängda över stolen, hemma är där det doftar du.
Ett par köper hund tillsammans men går senare skilda vägar
I många fall är man ihop och bor ihop när man skaffar hunden och sen när man separerar några år senare så vill ingen släppa hunden till den andra - och man kommer överens om delad vårdnad. Jag har stött på flera varianter av detta: varannan vecka, helger/vardagar m.fl. Enligt min erfarenhet är detta den form av delad vårdnad som fungerar sämst. Ofta blir hunden oerhört stressad av att fara fram och tillbaka och framför allt så känner hunden av spänningen mellan de nu separerade "föräldrarna". Som en karl med hunden på halvtid sa till mig en gång när jag intervjuade honom:
"Hon kommer hit på måndagen och hinner lagom till söndagen varva ner och trivas, och sen ska hon tillbaka till matte igen en vecka. Och så pågår det i en ond cirkel."Problemet med den här typen av delad vårdnad är oftast att man inte vill släppa hunden eftersom att "hon/han har det bättre hos mig", istället för att se till hundens bästa och erkänna att den andra partern kanske är bättre rustad, med t.ex. bättre arbetstider. Det är riktigt jobbigt att skiljas från en familjemedlem, men det är vårt ansvar som hundägare att se till hundens bästa i alla lägen.
Det allra bästa för en hund som haft ett hem från början och som sen får se sin familj splittras är att stanna hos en av familjemedlemmarna, allra helst den som bor kvar i det ursprungliga hemmet. Om man efter tidigast 6 månader märker att hunden verkar bli sig själv igen så kan man börja lämna bort den mer än ett dygn i taget till de andra familjemedlemmarna, men under separationen och upp till 12 månader efter (beroende på bl.a. hundens ålder och läggning) bör hunden få känna tryggheten av att komma hem till samma hem varje dag. Lura inte dig själv genom att tro att hunden "tar allt så bra" när familjen splittras oavsett orsak. Tar hunden det bra är det troligtvis tack vare den grundläggande trygghet som hemmet och en nyckelperson ger, låt den då få fortsätta ta det bra.
Oavsett vilket beslut ni tar i samband med en separation - håll fast vid den och ge hunden en chans att anpassa sig till sin nya livssituation.
Fler hundar i en familj som splittras
Har man två eller fler hundar när familjen splittras så är det viktigt att varje hund får klara besked om var den nu ska bo. Oavsett om alla hundar får vara tillsammans eller om de splittras och följer med olika familjemedlemmar så bestäm er för ett alternativ och håll fast vid det så bra ni kan. Låt också hundarna få en chans att anpassa sig till ett liv utan de andra fyrbenta familjemedlemmarna genom att helt enkelt vänta minst en månad - gärna tre - innan de träffas igen. Och om de nu ska fortsätta bo ihop, sära inte på de i onödan utan låt de ha kvar tryggheten i att vara tillsammans.
Ibland kan det hända att en familj bestämt sig för att sära på hundarna men att hundarna mår riktigt dåligt av att inte få vara tillsammans, om det händer så har man två alternativ: 1) Ha tålamod och ge hundarna tid och möjlighet att anpassa sig, även om det innebär att ni som ägare måste lägga mer tid på hunden och kanske t o m får gå ner i tid på jobbet. 2) Bestäm att hundarna ska få vara tillsammans och vem som ska ha de och hjälps åt för att få det att fungera.
Så, oavsett vilket beslut ni tar när familjen splittras - stå fast vid det. Är det du som måste se sanningen i vitögat och släppa hunden till den andra partern så gör det och ta dig sen tid att sörja den familjemedlem du har förlorat.
/Camilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar